Inslaget var en krönika som tog sin utgångspunkt i att två egyptier, misstänkta för terroristbrott, utvisades av den svenska regeringen i december 2001. De hämtades av amerikanska agenter på Bromma flygplats och fördes i ett amerikanskt specialplan till Egypten. Det fanns uppgifter om att de torterades där och krönikören sa bland annat följande.

”Och för att då få fram bevis så har tortyr blivit lösningen. Eftersom tortyr inte får förekomma i USA och i ett antal andra länder, bland annat i Sverige, så fraktar USA misstänkta till länder där tortyr kan utföras. Det var ett sådant amerikanskt plan, som far jorden runt och forslar terroristmisstänkta, som hämtade egyptierna på Bromma den här decemberkvällen”.

Granskningsnämnden konstaterade att inslaget var en krönika med personliga kommentarer. Även med denna utgångspunkt kunde det diskuteras om krönikören inte gick väl långt när han sa att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder. Med hänsyn till SR:s kommentarskyldighet och till att inslagets karaktär av personlig krönika framgick ansåg nämnden dock att inslaget inte stred mot kravet på opartiskhet.

Programmet var en uppföljning av ett tidigare Dokument inifrån om förhållandena vid några muslimska och arabiska friskolor i Sverige. Programmet anmäldes av rektorn för en av skolorna och av Friskolornas Riksförbund, som bland annat ansåg att det befäste gamla västerländska fördomar om araber och islam.

Granskningsnämnden ansåg inte att programmet var utformat på ett sådant sätt att det var uppenbart kränkande mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion.

Inslaget handlade om att Sverigedemokraterna av misstag fått tillstånd att hålla sitt riksmöte i Trollhättans stadshus. Efter några intervjuer, bland annat med en representant för Sverigedemokraterna, avslutades inslaget med en oannonserad kommentar till det som inträffat.

”Trollhättan stads sätt att hantera frågan om Sverigedemokraternas riksmöte i stadshuset kan sammanfattas med ett ord: Klantigt. Att kommunen inte klarar att följa sina egna beslut ger inget särskilt proffsigt intryck. Det är viktigt att det klarläggs exakt hur det kunde ske. Det har förekommit ett antal olika versioner i dag. Reaktionerna har varit hårda, inte bara mot handläggningen utan också mot konsekvensen, att Sverigedemokraterna för andra året i rad håller ett nationellt möte i stadshusets kommunfullmäktigesal. De upprörda reaktionerna går att förstå. Bakom den uppsnyggade fasaden förmedlar partiet ett rasistiskt budskap. Men att bemöta extrema partier och rörelser med dess egna metoder är en farlig väg, det försvagar argumenten mot dem. När en socialdemokratisk kommunpolitiker uppmanar Trollhätteborna att förhindra ett möte som Sverigedemokraterna trots allt fått tillstånd att hålla i stadshuset, då är den s-politikern ute på farliga vägar. Beslutet i sig, det som alltså klantades bort är inte heller okomplicerat. Den ena tveksamheten är att det är tillåtet för politiska partier att ha lokala, ja till och med regionala men inte nationella möten i stadshuset. Konsekvensen är inte glasklar. Den andra tveksamheten är att reglerna skapas bara för att stänga ute Sverigedemokraterna. Rasister och andra extremister ska bekämpas med argument och demokratiska metoder, inte med illegala aktioner och trixande med regler. Voltaire skrev på 1700-talet: ’Jag ogillar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem.’”.

Granskningsnämnden ansåg att hela den avslutande kommentaren, som gjordes i en kort lokal nyhetssändning, innehöll värderande uttalanden om bland annat Trollhättan stads sätt att hantera frågan om riksmötet. Eftersom det inte framgick tillräckligt tydligt att uttalandet var en personlig kommentar eller krönika ansåg nämnden att inslaget brast i förhållande till kravet på opartiskhet. Bristen var emellertid inte så allvarlig att inslaget stred mot bestämmelsen.

Filmen Cutting Class utspelade sig i en amerikansk skola och skildrade flera brutala överfall och mord på elever och lärare vid skolan. Den avslutande scenen innehöll ett längre och våldsamt slagsmål där en hammare höggs i huvudet på gärningsmannen. Han knuffades därefter mot en elektrisk sågklinga och bilder visade honom skakande vid maskinen, blodig och med hammaren kvar i huvudet.

Granskningsnämnden ansåg att våldsscenerna var av verklighetstrogen karaktär. De var relativt långa och utgjorde det bärande temat i filmen, som sändes vid en tidpunkt då varsamhet ska iakttas ifråga om våldsskildringar. Nämnden ansåg att filmen på grund av det våld som förekom inte borde ha sänts före kl. 21.00. Sändningen stred därför mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Granskningsnämnden ansåg också att filmen stred mot bestämmelsen i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen genom att ingående våldsscener sändes när det fanns risk att barn kunde se filmen. Nämnden beslutade därför att anmäla sändningen till JK.

JK delade nämndens bedömning att sändningen av filmen stred mot 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen men fann inte skäl att utfärda något föreläggande mot TV4.

Den amerikanska programserien Man Show var enligt programföretaget ”en chauvinistisk hyllning av allt manligt […] fylld med provokativa sketcher, lättklädda kvinnor och allmänna galenskaper”. Programmen bestod av studioinslag med de två programledarna samt filmade inslag. Mellan inslagen gjordes panoreringar över studiopubliken och lättklädda ”studiovärdinnor”. Varje program avslutades med en sekvens där unga kvinnor iförda bikini eller korta kjolar hoppade studsmatta i slow-motion.

Granskningsnämnden ansåg att Man Show gav uttryck för en fördomsfull syn på egenskaper, roller och behov hos kvinnor och män. Eventuell satir eller ironi var inte tydlig och i vart fall kunde udden inte sägas vara riktad mot fördomar om kvinnor och män. Man Show förmedlade och förstärkte i stället kränkande, könsstereotypa uppfattningar. Några uttalanden från programledarna var nedvärderande för kvinnor, och även för män. Därmed stred programmen enligt nämnden mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.

Två senare program i serien friades dock. Enligt nämnden gick det knappast att missta sig på att Man Show förstärkte en förlegad kvinnosyn. Inslag eller uttalanden av renodlat sexistisk karaktär förekom dock i liten utsträckning i de granskade programmen och vid en helhetsbedömning kunde nämnden – om än med viss tvekan – inte finna att programmen var utformade på ett sådant sätt att de stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft (SB 238/06).

I det aktuella avsnittet av den amerikanska actionserien 24 blev seriens huvudperson Jack Bauer överfallen och bortförd av några män. Därefter visades i tre scener hur Bauer, avklädd och hängande i armarna, utsattes för tortyr för att förmås att lämna ifrån sig ett datachip. I den första scenen skar torteraren med en skalpell i Bauers ena bröstvårta och Bauer skrek av smärta. I den andra scenen hälldes en vätska över Bauer och torteraren stötte ett föremål i hans mage. Torteraren tog därefter ett glödgat föremål som han förde mot olika delar av den skrikande Bauers kropp. I den tredje scenen torterades Bauer till synes till döds med elchocker.

Granskningsnämnden ansåg att det våld som förekom i programmet var sådant att det föll under bestämmelsen i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen och att programmet därför borde ha föregåtts av en varning. Avsaknaden av varning innebar också att sändningen av programmet stred mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft i TV4:s sändningstillstånd.

Tre ledamöter var skiljaktiga och ansåg att våldet inte var av sådan karaktär att det föll under bestämmelsen i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen.

Inslaget var föranlett av att Naturvårdsverket samma dag hade lagt fram ett förslag om att ändra reglerna för skyddsjakt på varg i mer tillåtande riktning. I inslaget intervjuades jägare och tamdjursägare på två mindre orter i Bergslagen och i Värmland om sin inställning till vargen och sina reaktioner på Naturvårdsverkets förslag. Reportern beskrev det obehag hon själv kände över att befinna sig i trakter där det fanns varg och sa avslutningsvis följande.

”Vi skrivbordsmänniskor från Stockholm förstår först när vi kommer ut i verkligheten den enorma bitterhet som det finns bland många människor till exempel här i det vargtäta Bergslagen över den oförståelse de så ofta har mött hos centrala myndigheter varje gång det har handlat om att begära skyddsjakt på varg”.

Granskningsnämnden konstaterade att inslaget skildrade de boendes personliga erfarenheter och upplevelser av vargen i de mest vargtäta områdena i Sverige. Nämnden ansåg mot bakgrund av gällande praxis att inslaget som sådant inte stred mot kraven på opartiskhet och saklighet. Det kunde i och för diskuteras om inte reportern i sina frågor och sammanfattningar gav uttryck för sin egen uppfattning i fråga om behovet av skyddsjakt på varg. Nämnden ansåg dock inte att reporterns uttalanden innebar ställningstaganden av sådan art att inslaget heller på den grunden stred mot kravet på opartiskhet.

En av programledarna för Hej Domstol! påstod att han hade fått ett mejl från TT enligt vilket kungen hade avlidit. De andra programledarna övertygades och uppmanade teknikerna att spela SR:s så kallade kungadöds-CD. Därefter hördes ljudsignalen för Ekot och en speakerröst sa följande.

Detta är ett officiellt meddelande från Sveriges Radio. Hans Majestät Konungen har i dag hastigt avlidit. Sveriges Radio beklagar sorgen och spelar ett stycke andaktsmusik.

Därefter följde musik som avbröts efter en kort stund och programledarna uppgav att det var fel att kungen skulle vara död och de kritiserade sin kollega för att han hade lurat dem.

Granskningsnämnden konstaterade att SR har ett public service-uppdrag från statsmakterna som bland annat innebär att förmedla viktiga nyheter och sända meddelanden av vikt för allmänheten. Nämnden ansåg att man genom att använda Ekosignaturen vid inledningen till meddelandena gav lyssnarna det felaktiga intrycket att det rörde sig om ett autentiskt meddelande, vilket kunde undergräva förtroendet för SR:s uppgifter i detta avseende. Nämnden ansåg att inslagen därigenom stred mot kravet att ta hänsyn till radions särskilda genomslagskraft.ää
>> Jämför nämndens bedömning i beslut 11/03877 (s. 166).