Före och efter finalprogrammet av 2002 års svenska melodifestival angavs att sändningen var sponsrad av bland annat Aftonbladet.

SVT anförde i yttrande att tävlingen var ett led i SVT:s åtagande gentemot Europeiska Radiounionen och dess årliga Eurovision Song Contest och genom¬fördes som en offentlig tillställning i Globen i Stockholm. Genom att tv-programmet direktsändes över både Sverige och Estland uppfyllde det enligt SVT villkoren för att få sponsras.

Granskningsnämnden konstaterade att det klart uttalade syftet med bestäm¬melsen i dåvarande 21 § andra stycket i sändningstillståndet var att möjliggöra sponsring av finalen i Eurovision Song Contest när denna tävling arrangeras i Sverige av SVT. Att sponsring skulle förekomma av den svenska uttagnings¬tävlingen till detta arrangemang hade knappast varit avsikten. SVT:s åtgärd att direktsända den svenska melodifestivalsfinalen i både Sverige och Estland innebar därför enligt nämndens mening ett klart kringgående av den aktuella bestämmelsen. Nämnden fann dock att SVT genom denna åtgärd formellt hade uppfyllt kriteriet i 21 § andra stycket att direktsändningen skulle ske till flera länder. SVT kunde därför inte fällas för brott mot bestämmelsen.

Granskningsnämnden prövade också om det hade förekommit otillåten sponsring av det kvalificeringsprogram för Melodifestivalen som sändes från Växjö den 19 januari 2002. Enligt nämnden framstod det bidrag Växjö kommun hade lämnat till finansieringen av tv-produktionen i relation till de kostnader SVT uppgav sig ha haft för programmet inte som så betydande att enbart bidragets storlek gav grund för slutsatsen att programmet hade sänts i strid med sponsrings-förbudet.

> Nämnden har även i senare beslut konstaterat att syftet med bestämmelsen i nuvarande 18 § i sändningstillståndet visserligen inte är att möjliggöra sponsring av finalen i den svenska Melodifestivalen, men att SVT genom att direktsända finalen till flera länder formellt har uppfyllt de krav som ställs för att sändningen ska få sponsras (16/00765).

Svenska idrottsgalan var en direktsänd galaföreställning från Globen i Stockholm. I programmet, som var sponsrat, delades priser ut för det gångna årets främsta idrottsprestationer. De personer eller lag som nominerats till de olika priserna presenterades i form av korta filmsekvenser från de tävlingar eller matcher där de hade utmärkt sig. Granskningsnämnden fann det uppenbart att denna prisutdelning, med däri ingående korta bildillustrationer från olika tävlingsarenor, inte utgjorde ett sådant sportevenemang som SVT får låta sponsra.

Förvaltningsrätten biföll granskningsnämndens ansökan om att SVT skulle betala en särskild avgift om 175 000 kr för den otillåtna sponsringen av Svenska idrottsgalan 2002. Kammarrätten avslog SVT:s överklagande av förvaltnings-rättens dom (kammarrättens mål nr 465-03).

När det gällde Svenska idrottsgalan 2003 ansökte nämnden om att SVT skulle betala en särskild avgift om 1 000 000 kronor. Förvaltningsrätten jämkade dock beloppet till 350 000 kronor. Kammarrätten delade förvaltningsrättens bedöm¬ning (kammarrättens mål nr 6949-04).

Programmet handlade om effekterna av kravallerna i Göteborg och Genua samt attackerna mot New York den 11 september och om Europa förändrats efter dessa händelser. I programmet förekom ett inspelat reportage från Genua av en journalist som presenterades som ”vår reporter”. Efter reportaget intervjuades journalisten av programledaren och gjorde då flera uttalanden om den nya så kallade polisstat som enligt honom tog form. Enligt journalisten skulle den inre säkerhetspolitiska övervakningen i Europa komma att stärkas och oppositionella och demonstranter hamna i olika register. Han påstod att polisvåldet i Göteborg var ett slags militärt polisingripande mot demonstranter och att det upptrappade institutionella våldet, ”statsterrorismen”, utgjorde ett större och farligare hot mot det demokratiska samhället än terroristnätverket al-Qaida.

Granskningsnämnden konstaterade att journalisten, med hänsyn till den roll han spelade i programmets inledning och då han presenterats som ”vår reporter”, skulle uppfattas som företrädare för SR. Enligt nämnden måste journalisten uttalanden ses som klara ställningstaganden i flera politiskt kontroversiella frågor. Programmet stred därför mot kravet på opartiskhet i den delen.

Den amerikanska serien Sunset Beach anmäldes vid flera tillfällen till granskningsnämnden på grund av det våld som förekom i serien.

2002-01-11 Avsnittet innehöll slagsmålsscener som visade hur en man tryckte ner en annan med våld under vattnet och hur en av männen kraftfullt dunkade den andres huvud in i en burvägg. Det förekom också flera strypscener där det tydligt visades i närbild att den angripne blev röd i ansiktet och att han inte fick luft.

2001-03-14 Avsnittet innehöll en scen med skottlossning. Personen som sköts i bröstet föll till golvet och blev liggande på rygg med skottskadan synlig i bild. 2000-03-23 Avsnittet innehöll bland annat ett slagsmål mellan två av seriens huvudpersoner i vilket stryptag och knivhugg förekom.

1999-10-07 Avsnittet innehöll scener som skildrade våld och hot om våld. En av seriens huvudpersoner hotades, jagades och blev slutligen dödad av en person utrustad med en köttkrok.

Enligt granskningsnämnden innehöll programmen verklighetstrogna scener som kunde ha verkat skrämmande för barn. Med hänsyn till sändningstiden fann nämnden därför att dessa stred mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.

Inslaget handlade om reaktionerna på israeliska angrepp mot olika palestinska mål på Västbanken. Reportern sa i en avslutande kommentar bland annat följande.

”Utrikesminister Peres har i en intervju gått ut och kritiserat premiärminister Sharon för hans beslut att klippa kontakterna med Yassir Arafat. Peres menar att Arafat snarare kommer att stärkas av det och våldet kommer att producera fler självmordsbombare. Men Peres verkar vara en ensam duva när regeringens hökar skickar F16-plan och missiler mot Arafats myndighet. Och ännu har inte Amerika reagerat nämnvärt på de israeliska attackerna. Det amerikanska sändebudet stannar dock än så länge trots att ingen vet om det blir några fler samtal mellan palestinier och israeler. Så Anthony Zinni åker till Jordanien och Egypten under helgen för att prata med kung och president, om han nu inte kan prata med någon här. Men det är i alla fall lugnt i Jerusalem, åtminstone nu. Alla bara väntar på nästa våldsutbrott. Bägge sidor tycks ju fast beslutna att ta de liv de kan. Skillnaden ligger i de bägge sidornas förutsättningar. Den israeliska kränkningen är ju konstant”.

Granskningsnämnden ansåg att reporterns uttalande att ”den israeliska kränkningen är ju konstant” – sett i sitt sammanhang – föll inom ramen för SVT:s uppgift att kommentera och belysa händelser och skeenden. Inslaget stred därför inte mot kravet på opartiskhet.

Inslaget innehöll en granskning av det så kallade Citytunnelprojektet i Malmö och dess samhällsekonomiska konsekvenser. I inslaget intervjuades flera personer som var starkt kritiska mot tunnelbygget, men även de som försvarade detta. En jämförelse gjordes också mellan de beräknade 8,8 miljarderna för Citytunneln och kostnaderna för sjukhusvård. Reportern sa följande.

”Det är lika mycket pengar som det kostar att driva Falu lasarett i sex och ett halvt år. En miljon gånger kan patienter besöka läkaren. För samma pengar kan 200 000 patienter få vård på lasarettet”.

I det studiosamtal som avslutade inslaget diskuterades bland annat varför byggprojekt av detta slag ofta blev betydligt dyrare än beräknat. Aktuellts inrikespolitiske kommentator ansåg att huvudskälet var det sätt som kalkylerna gjordes på. Enligt honom borde riksdagen därför säga nej till tunnelförslaget vid sin omröstning följande dag och i fortsättningen granska kalkylerna betydligt tuffare än vad man dittills gjort.

Enligt granskningsnämnden kunde det ifrågasättas om inte redan det avsnitt där tunnelkostnaden jämfördes med kostnaderna för sjukhusvård innebar ett ställningstagande mot tunnelprojektet. När det gällde uttalandet att riksdagen borde säga nej till tunnelförslaget hade SVT anfört att uttalandet tog sikte på det bristfälliga beslutsunderlaget och inte utgjorde något ställningstagande mot projektet som sådant. Även om så var fallet ansåg nämnden att det inte var förenligt med kravet på opartiskhet att en reporter på detta sätt uttalade sig om hur riksdagen borde rösta i en viss fråga.

Gringolotto var en dokumentär av filmaren NN om den svenska flyktingpolitiken och konsekvenserna av Sveriges medlemskap i Schengensamarbetet. I programmet framförde både NN själv och olika intervjuade personer kritik mot flyktingpolitiken och det sätt på vilket ansvariga myndigheter hanterade asylärenden. Programmet innehöll också satirinslaget Gringolotto med Schengenchansen, där hoppfulla asylsökande deltog i ett roulettspel i huruvida de skulle få stanna i Sverige.

Enligt TV4 utgjorde programmet ett debattinlägg av NN om den svenska flyktingpolitiken. Enligt granskningsnämndens mening borde programmets karaktär av debattinlägg av en för tillfället anlitad filmare ha klargjorts på ett tydligare sätt i påannonsen. Nämnden kunde dock vid en samlad bedömning inte finna att den något otydliga introduktionen medförde att programmet stred mot kravet på opartiskhet.

En ledamot ansåg att programmets karaktär av debattinlägg inte framgick tillräckligt tydligt och ville därför fälla programmet.

I ett inslag anknöt programledaren till det samma dag pågående valet till Folketinget i Danmark. Han sa bland annat att man gick till val med olika budskap, att några av budskapen var att muslimer skulle interneras för att undvika terrordåd och att invandrare pekades ut som parasiter i samhället. Den danska sången ”Vi er røde, vi er hvide” spelades. Tal av Hitler hade mixats med sången. Efter musikstycket följde en dialog mellan programledaren och en återkommande medverkande, A, där bland annat följande sades.

”(A) – Vad var det för galenskap? (Pgl.) – Det var danskt. (A) – Var det danskt? (Pgl.) – Danskt gemyt kallar de det för. (A) – Ja, jag tyckte det lät som om det var Hitler som var ute och jojkade. (Pgl.) – Ja, är det någon större skillnad då? (A) – Ja, jag tycker ju om danskarna men… (Pgl.) (Skratt) – Jaha. Du har inte hört om, det är folketingsval i dag vet du. (A) – Jaså, jaha. Men ska det vara med dem? (Pgl.) – Nej, men det är ju inte långt ifrån ser du, flyktingar och invandrare ska spärras in och… (A) – Buntas ihop och…(skratt)…skickas iväg. Vart då? (Pgl.) – Men ska man inte omvärdera dem nu, eller? (A) – Vi får väl vänta och se. (Skratt) (Pgl.) – Jaså?”

Enligt granskningsnämnden kunde det ifrågasättas om inte inslaget, särskilt mot bakgrund av programledarens kommentarer efter sången, utgjorde ett ställningstagande av programledaren. Visserligen hade inslaget inte någon tydlig satirisk eller ironisk karaktär men nämnden saknade anledning att betvivla SR:s påstående att det var avsett som en satir. Med beaktande härav kunde nämnden inte finna att inslaget stred mot kravet på opartiskhet.

Pusselbitar var en svensk serie som handlade om olika relationer. I det aktuella avsnittet samtalade tre killar om tjejer. Två av killarna försökte uppmuntra den tredje att ringa en viss tjej, men han ville inte det eftersom den tjejen var bästa polare med hans syster. Då en av killarna sa ”Och?” svarade han ”Ditt jävla CP”.

Granskningsnämnden konstaterade att den aktuella serien var en SVT Drama- produktion. I program med skriven dialog fick ansvaret att undvika uttryck som kan bidra till att fördomar befästs anses vara särskilt tydligt, menade nämnden. Det kunde ifrågasättas om SVT genom repliken ”Ditt jävla CP” hade iakttagit tillräcklig försiktighet med ett uttryck som kunde uppfattas som uppenbart kränkande mot människor med handikapp. Granskningsnämnden fann dock, om än med viss tvekan, att förekomsten av uttrycket i detta fall inte medförde att det aktuella avsnittet stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Inslaget handlade om hantering av djur vid svenska slakterier. Det inleddes med en resumé från ett tidigare reportage i samma fråga med bilder på döda och skadade djur. Bilderna visade grisar som blev slagna och som föstes fram hårdhänt, ett flertal döda grisar som låg på golvet i en transportbil, en ko med ett skadat och blodigt öra samt en ko som låg fastkedjad och livlös på golvet. I inslaget visades även hur en bonde bedövade en gris med elchock och sedan dödade den med ett skott i pannan.

Granskningsnämnden hade förståelse för att de aktuella sekvenserna kunde uppfattas som skrämmande för barn. Nämnden noterade att TV4 utfärdade en varning inför originalsändningen den 15 november 2001 kl. 20.00, och det kunde enligt nämndens uppfattning diskuteras om inte TV4 borde ha varnat även inför reprisen som sändes med början kl. 11.30. Sekvenserna var emellertid korta och kunde inte sägas ha visat något utdraget våld. Med beaktande även av att sekvenserna visades i ett samhällsprogram som ett led i debatten om hantering av djur vid svenska slakterier fann nämnden vid en samlad bedömning att frånvaron av en varning vid reprissändningen inte medförde att inslaget stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.