I båda programmen spelades hiphop-låten ”Ring polisen!” med gruppen Sedlig- hetsroteln. Texten innehöll bland annat följande.

Skjut snuten, ja, ja. Vi skickar dem till akuten blam, blam, blam. [- - -] Terrorister i uniform på uppdrag av Sveriges stat som håller dom när de spöar klottrare och går hem efter jobbet till en hobby som blottare. Jävla fascist! Jävla fascist!” [- - -] ”När polisen kommer så får de sex skott genom vindrutan på Volvon och en kula genom motorhuven ut genom ratten. Genom snuten som satt där och han bakom blir skjuten i axeln. Stapplar ut och stupar i backen tappar vapnet som avlossas och kulan studsar han blir skjuten i nacken.

Granskningsnämnden hade förståelse för att många lyssnare reagerat mot hip- hoplåtens text och kunde finna den anstötlig. Nämnden kunde emellertid inte finna att den uppmanade till brott eller på annat sätt stred mot bestämmelsen om radions särskilda genomslagskraft.

Inslaget handlade om svenska barn som förlorar en förälder på grund av utvisning efter avtjänat fängelsestraff. Ett av de fall som togs upp gällde en ettåring, vars pappa hade utvisats när pojken var tio månader gammal. Pojkens mamma berättade om hur negativt pojken hade reagerat när pappan försvann och om de upprepade nådeansökningar som hon och hennes man hade gett till regeringen. Justitieminister Thomas Bodström förklarade i en allmän kommentar att regeringen kan ändra ett utvisningsbeslut endast om det kommit fram nya omständigheter. Reportern sa därefter:

”Trots ett antal intyg om hur starkt [pojken] reagerat har [mamman] ännu så länge bara fått avslag. Det finns alltså inga som helst formella skäl till det här, utan nu handlar det bara om politisk vilja”.

Granskningsnämnden ansåg att reporterns kommentar till fallet innebar ett klart ställningstagande till förmån för familjens sak. Nämnden fann att inslaget genom detta ställningstagande stred mot kravet på opartiskhet.

I programmet förekom en diskussion mellan programledaren och några lyssnare om droger. En lyssnare förde fram en friare syn på droger och ansåg att till exempel cannabis borde säljas receptfritt på apotek. Det framgick av diskussionen att programledaren var av en annan mening. Avslutningsvis förekom följande dialog mellan lyssnaren och programledaren.

”(Pgl.) – Har du tänkt på det [NN]? (Lyssnaren) – Nu har vi en sysselsättningsrumpnisse som håller på att försöka slå ihjäl mig. (Pgl.) – Vänta, vänta. Då gör vi så här. Eftersom du säger att alla som är emot legalisering av cannabis försöker slå ihjäl dig med olika argument då tar jag och gör det slutgiltigt och säger att så korkade idéer som du för fram är det sällan man hör. Det finns för övrigt redan för mycket knark i Sverige och varför ska man då föra in mer eftersom redan många ungdomar har bestulits på sin framtid. Hej då [NN]! Nu har vi förespråkarna för en restriktiv linje kvar”.

Granskningsnämnden konstaterade att det i Sverige råder en relativt stor politisk enighet om att iaktta en restriktiv hållning till droger. Många debattörer förespråkar dock en liberalare linje av kontinental modell. Frågan om drogpolitiken är otvivelaktigt kontroversiell. Bestämmelsen om mediets genomslagskraft ålägger SR att visa varsamhet bland annat vid spegling av bruket av droger. SR hade som sin mening anfört att företaget med hänvisning till bestämmelsen måste kunna markera ett avståndstagande från liberalisering. Granskningsnämnden delade inte den uppfattningen. När företaget, som i det aktuella fallet, inbjöd lyssnare att debattera frågan ålåg det SR att iaktta sedvanlig objektivitet. SR kunde således varken företräda den officiella, restriktiva, linjen eller den motsatta, liberala.

Enligt nämnden kunde det diskuteras om inte programledaren genom sitt bryska avvisande av den uppringande kom att ta ställning i en kontroversiell fråga. Med hänsyn till att det rörde sig om ett direktsänt diskussionsprogram och det därmed sammanhängande ansvaret för programledaren att polemisera med de uppringande, fann nämnden dock vid en samlad bedömning att programmet inte stred mot kravet på opartiskhet.

En ledamot var skiljaktig och ansåg att programledaren tog ställning i en kontroversiell fråga.

Inslaget handlade om våld i Gazaremsan. SVT:s reporter hade blivit vittne till hur en 51-årig taxichaufför och tiobarnsfar skjutits till döds av israelisk militär när han inte hörsammat en order att stanna vid en vägkorsning. Reportern sa avslutningsvis följande.

”Ännu en begravning, ännu ett konkret resultat av den israeliska terrorn. Den gamle chauffören kanske inte stannade så snabbt som han borde. Men det spelar ingen roll. Det visar ändå bara hur lite ett människoliv är värt här nere i helvetets Gaza. Den officiella versionen i israeliska medier efteråt varierar från att chauffören höll på att aptera en bomb till att han uppträdde underligt. Israelisk militär har lovat att utreda saken. Men för de instängda människorna i Gaza betyder det ingenting. Då är de tusentals dollar som Saddam Hussein betalar ut till offrens familjer betydligt viktigare”.

Granskningsnämnden ansåg att reporterns uttalande om ”israelisk terror” kunde uppfattas som ett ställningstagande från hans sida i en kontroversiell fråga. Vid en samlad bedömning kunde nämnden emellertid inte finna att denna brist var så allvarlig att kravet på opartiskhet överträtts.

Det aktuella avsnittet av Buffy och vampyrerna sändes på eftermiddagen i TV4:s ungdomsblock. Det handlade om skolflickan Buffy som i egenskap av ”dråpare”, med uppdrag att förgöra flera hundra år gamla vampyrer, var en ung hjältinna. Flera slagsmål utkämpades mellan människor och vampyrer, i vissa fall användes yxor eller andra vapen. De vampyrer som dödades i duell med Buffy gick bokstavligen upp i rök. Det antyddes att vampyrer dödade människor och drack människoblod, dock utan att några sådana scener visades direkt.

Granskningsnämnden hade förståelse för att programmet kunde verka skrämmande, särskilt för yngre barn. Enligt nämndens mening skulle det med hänsyn till barnpubliken i och för sig kunna vara motiverat att tillämpa en strängare bedömningsnorm för program som sänds på eftermiddagstid. Detta skulle dock strida mot nämndens sedan länge etablerade praxis med en tidsgräns kl. 21.00. Med särskilt beaktande av den utpräglat fiktiva karaktären i avsnittet där våldet framför allt riktade sig mot övernaturliga väsen, ansåg nämnden att programmet inte getts en sådan utformning att det, i förhållande till gällande praxis, stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Två ledamöter var skiljaktiga och ville fälla sändningen av programmet.

>> Jämför nämndens fällande bedömning av ett annat avsnitt i samma serie SB 124/02 (s. 28).

Inslaget den 30 januari handlade ett besök som två Aktuellt-reportrar hade gjort i staden Prijedor i Bosnien. Nyhetspresentatören sa inledningsvis bland annat följande.

”I Haag pågår just nu rättegången mot dem som ledde de ökända lägren i norra Bosnien. Aktuellt besökte staden Prijedor och upptäckte att förhistorien till krigsförbrytelserna är en annan än den som hittills har betraktats som sanning”.

Samtidigt som bilder visades av män innanför taggtråd och stängsel sades följande.

”Minns ni de här bilderna? De kablades ut över världen den 6 augusti 1992. Bilderna av lägren utanför Prijedor i Bosnien blev för många ett bevis för serbiska koncentrationsläger med civila muslimer som leddes till slakt. Bilderna tvingade FN att sända trupp till Bosnien och upprätta krigsförbrytartribunalen i Haag. […] Bilderna av fångarna utomhus förknippas med Omarskalägret. I verkligheten är det Trnopoljelägret. Och besöker man Trnopolje så ser man att en del av bilderna togs på ett sätt som förstärkte intrycket av koncentrationsläger. […] Klart är att det begicks fruktansvärda brott i form av tortyr, mord och summariska avrättningar. Men frågan är om inte bara en del av bilderna, utan även bilden av att det var civila som internerades, är grovt överdriven. Frågan är om inte Karadzics version var rätt och omvärlden hade fel för nu börjar muslimerna i Prijedor att berätta”.

De båda Aktuellt-reportrarna medverkade även i ett inslag i SVT Morgon följande dag. Reportrarna berättade bland annat hur de kom på att bilderna från fånglägret inte var sanna, vad förutom bilderna som inte stämde och hur det kändes att som journalist upptäcka att det som tidigare rapporterats från SVT varit fel.

Att SVT valde att korrigera och diskutera sin tidigare rapportering om de aktuella fånglägren låg enligt nämnden väl i linje med den granskningsskyldighet som programföretaget har. Det kunde dock diskuteras om inte de slutsatser som drogs utifrån journalisternas teorier om de aktuella bilderna och deras tillkomst var väl långtgående. Nämnden kunde emellertid inte finna att inslagen härigenom stred mot kraven på opartiskhet eller saklighet i sändningstillståndet.

Programmet innehöll ett inslag där en reporter intervjuade kulturminister Marita Ulvskog. Reportern inledde vid flera tillfällen frågorna med egna påståenden om bland annat public service och mediekoncentration, påståenden som kulturministern i flera fall instämde i.

Granskningsnämnden konstaterade att flera av reporterns påståenden innebar ställningstaganden i kontroversiella frågor. SVT gav varken i presentationen av intervjun eller på annat sätt uttryck för att reportern inte skulle ses som företrädare för programföretaget. Tvärtom presenterades hon av programledaren som ”vår reporter”. Nämnden ansåg därför att inslaget stred mot kravet på opartiskhet.

I programmet talade programledaren med en lyssnare om privatiseringen av olika offentliga verksamheter. Lyssnaren ansåg bland annat att det var fel att vården och allmännyttan såldes till privata intressen för att tjäna pengar. Programledaren höll med lyssnaren och tillade följande.

”Jag hör nu hur det mullrar liksom bland somliga. Nu står den där usla programledaren och bedriver politisk propaganda men vi betonar då att den här åsikten står för mig. Det är inte värre än att jag skriver en artikel i en tidning. Så var det med det”.

Vid sin bedömning beaktade granskningsnämnden att programledarens uttalanden gjordes i ett direktsänt telefonprogram där hans uppgift bland annat var att i dialoger med lyssnarna föra debatten framåt. Enligt nämndens mening tog programledaren emellertid mycket klart ställning i en kontroversiell politisk samhällsfråga på ett sätt som inte var acceptabelt med hänsyn till hans ställning i programmet. Inslaget stred därför mot kravet på opartiskhet.

I programmet förekom ett samtal med en lyssnare som var kritisk till mediebevakningen av konflikten mellan Israel och Palestina. Lyssnaren ansåg att bevakningen var alltför Palestinavänlig. Följande dialog utspelades.

”(Lyssnaren) – […] när man ser reportagen så får man känslan av att det bara är Israel som är boven i dramat. (Pgl.) – Jaså? Där tror jag nog att folk har litet olika uppfattning där. (Lyssnaren) – Men vi kan vara överens om att Israel är den enda demokratiska staten i området. Så långt kan vi ju gå. (Pgl.) – Men är inte Israel i grunden en illegitim statsbildning när det bygger på, när staten bildades genom en ockupation. Så att det där är väl en fråga som kan tvistas bland de lärde. (Lyssnaren) – Ja, säkert. Men du vet det kom ju till fyrtioåtta, femte maj, Israels stat”.

Enligt granskningsnämnden kunde programledarens uttalande tolkas som ett ställningstagande från hans sida. I programmet dagen därpå gjorde programledaren emellertid ett tillrättaläggande och förklarade hur han hade menat. Mot bakgrund av detta klarläggande och att uttalandet gjordes i en direktsänd dialog med en lyssnare, där programledarens uppgift var att ifrågasätta och föra debatten framåt, ansåg nämnden att inslaget inte stred mot kravet på opartiskhet.

I tv-versionen av spelfilmen Mörkrets furste förekom en avrättningsscen. Två män, far och son, hade dömts till döden för häxeri. Vid själva avrättningen fördes männen upp på en jordkulle intill vilken ett bål hade byggts. Bålet tändes och männen störtades under höga ångestskrik ned i elden. Efter en kort stund lyckades den yngre mannen brinnande ta sig ut ur bålet och vacklade ned mot vattenbrynet intill. Svårt medtagen fördes han åter upp på jordkullen, överhälldes med tran och störtades på nytt ner i bålet. Framställningen var tämligen långdragen och innehöll flera närbilder av männen samt deras ångestskrik.

Granskningsnämnden ansåg att scenerna när de båda männen brändes levande på bål var så påträngande och skrämmande att programmet med hänsyn till sändningstiden, oavsett förekommande varning, stred mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.