I ett inslag i det turkiska nyhetsprogrammet Merhaba rapporterades det om spända relationer mellan Turkiet och Frankrike med anledning av att ”påståendena” om Turkiets folkmord på armenier åter tagits upp på dagordningen i Frankrike. Reportern sa att en proarmenisk deklaration om ”det påstådda” folkmordet på armenier skulle behandlas i den franska nationalförsamlingen inom kort. Vidare sades det att deklarationen innehöll ett förslag om en årlig minnesdag i Frankrike för ”det påstådda” folkmordet på armenier.

Granskningsnämnden konstaterade att reportern, enligt den svenska översättning av inslaget som nämnden låtit göra, vid ett par tillfällen uttalade sig om ”det påstådda” folkmordet på armenier. Det turkiska ord ”sözde” som reportern använde sig av kunde, enligt översättaren, av lyssnaren uppfattas som värderande. SR anförde att ordet inte gick att översätta helt adekvat till svenska men att det närmast betydde ”så kallade”. Enligt programföretaget hade ordet ”sözde” inte använts i något värderande syfte utan endast för att hänvisa till den händelse som brukade kallas det armeniska folkmordet. Nämnden konstaterade att reporterns ordval lämnade utrymme för olika tolkningar. Vid sådant förhållande fann nämnden inte tillräcklig grund för slutsatsen att inslaget stred mot kravet på opartiskhet.

I ett avsnitt av satir- och humorprogrammet Pentagon förekom en sketch som utspelade sig i matavdelningen på en stormarknad. Två till prostituerade utklädda män rörde sig i lokalen och försökte skaffa sig ”sexkunder”. I början av sketchen förekom följande dialog mellan en kund i butiken och en av de anställda.

(A) – Det skulle finnas thaihoror här någonstans i dag? (B)– Ja, de står borta vid ostdisken. (A) – Okej, det är där borta det? (B) – Där borta. (A)– Ja. (B)– Trevliga tjejer. (A) – Det är det? Sjysst. Tack.

TV4 uppgav i sitt yttrande att sketchen skulle belysa och kritisera att västerländska män reser till företrädelsevis Thailand för att köpa sex som om det var en handelsvara tillgänglig i snabbköpet. Avsikten hade varit att med humorns hjälp ifrågasätta de västerländska männens beteende och inte att uttrycka sig nedlåtande om thailändska kvinnor.

Granskningsnämnden ansåg att den satiriska karaktären framgick. Även om inslaget kunde ha verkat störande för vissa människor kunde nämnden inte finna att det stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Ungdomsprogrammet Sefyr innehöll ett inslag om svensk narkotikapolitik, i vilket den restriktiva svenska narkotikapolitiken ställdes mot den mer liberala syn på narkotikaanvändning som finns i vissa andra länder. Det genomgående temat i inslaget var att den svenska synen på narkotikans skadeverkningar inte är vetenskapligt grundad utan till stor del bygger på myter.

Granskningsnämnden konstaterade att inslagets genomgående budskap var att narkotikaanvändning inte är så farlig som vi fått lära oss i Sverige. Inslaget innehöll dock ingen direkt uppmaning till drogbruk eller någon förhärligande beskrivning av sådant bruk. Nämnden kunde därför inte finna att det förelåg något brott mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Inslaget i ungdomsprogrammet Sefyr handlade om FN:s sanktioner mot Irak. I inslaget uppgavs att 8 000–10 000 irakier, varav hälften barn, dog varje månad på grund av FN:s handelssanktioner mot landet. Efter intervjuer med företrädare för Lutherhjälpen och Röda Korset, som berättade om de svåra förhållandena för civilbefolkningen i Irak, sa reportern ”[…] och jag tycker verkligen att nu har det fan i mig gått för långt”. Härefter visades hur reportern samlade in pengar till Iraks barn på en gata. Reportern fällde under denna del av inslaget kommentarer som. ”För fastän all världens regeringar har bestämt sig för samma sak så behöver ju inte jag hålla med” och ”Fast alla kan ju inte tycka som jag”. I slutet av reportaget visades bilder av en liten flicka på ett irakiskt sjukhus och reportern sa:

”Hon ligger och dör här. Det var för ungefär två månader sedan när vi här hemma mest pratade Melodifestival. Sedan dess har ytterligare 10 000 irakiska barn dött. Sådan är FN:s strategi”.

Avslutningsvis visades hur programledaren fyllde i en postgiroinbetalning till förmån för Iraks barn samtidigt som han sa bland annat följande.

”[...] och då kan ingen FN eller någon regering stoppa mig från att visa i handling vad jag vill. Och så kan man alltid beskylla mig för att vara politiskt naiv. Men gör det då och gör det när de här döda barnens mammor hör på, så att de där mammorna lär sig också varför deras barn var tvungna att offras i världssamfundets namn”.

Granskningsnämnden konstaterade att det i och för sig var väl förenligt med SVT:s gransknings- och debattstimulerande skyldigheter att belysa och diskutera de effekter som FN:s handelssanktioner mot Irak hade medfört för civilbefolkningen i landet. Det aktuella inslaget innebar emellertid ett mycket långtgående personligt ställningstagande av såväl reportern som programledaren mot dessa sanktioner. Nämnden fann att inslaget genom detta klara ställningstagande i en kontroversiell fråga stred mot kravet på opartiskhet.

I en trailer för ungdomsprogrammet Stop! visades en man och en kvinna som hade stående samlag i en bastu. Mannen råkade placera kvinnan på bastuaggregatet och hon skrek. Då hennes stjärt zoomades in syntes den inbrända texten ”STOP” på den. Trailern avslutades med en ringlande orm och texten ”stop! UR, tisdagar 22.45 SVT1, stop! om sex”.

Enligt granskningsnämnden kunde det diskuteras om det var lämpligt att sända ett inslag med det aktuella innehållet omedelbart före ett barnprogram. Inslaget var dock enligt nämndens mening inte särskilt påträngande. Det stred därför inte mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.

Ungdomsprogrammet Elbyl innehöll ett inslag som handlade om graffiti. Granskningsnämnden konstaterade att inslaget byggde på de medverkande ungdomarnas egna berättelser och uppfattningar om graffitimålning i bland annat Stockholms tunnelbana utan att det förekom några kommentarer till eller ifrågasättanden av detta. Det framgick inte ens att graffitimålning i tunnelbanan är straffbart såsom skadegörelse. Genom sättet att påannonsera inslaget och reporterns kommentarer kom gärningarna snarare att legitimeras och glorifieras. Enligt nämndens mening kunde även vissa av de uttalanden som gjordes i inslaget i övrigt uppfattas som mer eller mindre direkta uppmaningar till brott. Mot denna bakgrund fann nämnden att programföretaget handlat i strid med den hänsyn till mediets genomslagskraft som föreskrivs i sändningstillståndet.

Det sista avsnittet i dramaserien Hammarkullen eller vi ses i Kaliningrad innehöll en scen där en av seriens huvudpersoner brutalt dödade ledaren för en rysk maffiagrupp. I scenen visades hur maffialedaren mördades genom ett stort antal hugg i buken och bröstet med en stilett. Sedan dådet genomförts lämnade mördaren platsen och kameran återvände till offret som sjönk till marken där han vred sig i dödsplågor och med blodet strömmande från såren.

Granskningsnämnden konstaterade att sekvensen var ganska lång, att framställningen var mycket realistisk och att programmet sändes före kl. 21.00. Enligt nämnden var mordscenen av sådan karaktär att den säkert kunde ha verkat skrämmande för barn och den hade därför sänts i strid med bestämmelsen om televisionens genomslagskraft. Vad SVT hade anfört om att scenen var motiverad i sitt sammanhang eller det förhållandet att programmet föregicks av en varning föranledde ingen annan bedömning.

Inslaget handlade om mögelskadeutredningar som ett företag utförde med hjälp av särskilt tränade hundar. Allvarlig kritik riktades mot företagets verksamhet och i påannonsen påstods att ”mögelhundsfirman med näsa för pengar konstaterar mögel även i friska hus”. I ett reportage skildrades hur tre olika familjer hade anlitat företaget och hur firman enligt deras uppfattning hade funnit mögelskador där det inte fanns något mögel.

Granskningsnämnden konstaterade i sitt beslut att det finns olika uppfattningar om vad som är ett ”friskt” respektive ett ”sjukt” hus. I inslaget tog programledaren emellertid reservationslöst ställning för uppfattningen att hundarna från det aktuella företaget hittade mögel ”även i friska hus”. Mot bakgrund av sin praxis fann nämnden därför att inslaget i detta avseende stred mot kravet på opartiskhet.

Filmen Dirty Tricks 1 hade ett klart pornografiskt innehåll men innehöll inte några inslag med sexuellt våld eller tvång. Eftersom programmet sändes krypterat och med början vid midnatt fann nämnden inte skäl att anmäla sändningen till JK.

Programmet handlade om begravningar som ”business”. Ett inslag hade rubriken ”Fonus lögner” och innehöll en intervju med en man som kände sig lurad av Fonus i samband med begravningen av en nära släkting. Av inslaget framgick att hans kritik främst gällde en faktura för röjning/städning av den avlidnes lägenhet. Vissa omständigheter kring denna faktura klargjordes, varpå reportern betecknade den som en ”fuskfaktura”. Kritiken tillbakavisades av NN, chefsjurist vid Fonus. Reportern fortsatte: ”Här ljuger NN på Fonus, eller man skulle kunna säga att han inte vet bättre.”

Enligt granskningsnämnden kunde det ifrågasättas om inte reporterns uttalande om att juristen NN ”ljög” i fråga om en viss faktura, i kombination med rubriksättningen av inslaget (”Fonus lögner”), innebar ett ställningstagande från reporterns sida. Nämnden noterade dock att det fullständiga uttalandet från reportern löd ”Här ljuger NN på Fonus, eller man skulle kunna säga att han inte vet bättre”. Nämnden ansåg att inslaget i denna del brast i opartiskhet, men inte så allvarligt att bestämmelsen i sändningstillståndet överträtts.