Programmet innehöll ett inslag i vilket kulturredaktionens medarbetare A ironiserade över att tonsättaren B skulle följa med en polarexpedition till Arktis för att bland annat göra en musikkomposition av ljud från is. A sa bland annat följande.

”Han tänker spela in knakanden och brakanden i alla möjliga fiffiga mikrofoner och sedan tänker han centrifugera alltihop i datorn och vinna pris på festivaler. Problemet är bara att Arktis inte ligger där alldeles tomt och knakar och väntar på [B]:s mikrofoner. Arktis är redan bebott, nämligen av en massa isbjörnar, osällskapliga typer som kan tänkas bli irriterade på den här egendomliga verksamheten, och som i så fall genast måste avlivas av den handlingskraftige kompositören”.

Avslutningsvis sa A:

”Men, allvarligt talat, är det inte en alldeles osedvanligt snuskig bild man ser för sig. Det västerländska avantgardet på besök i verkligheten, lämnande ett brett spår av blod och kadaver efter sig i snön. Fast det kommer väl inte med i hans lilla äckliga komposition, förstås”.

Granskningsnämnden konstaterade att bakgrunden till inslaget var en artikel i en dagstidning om den musikkomposition som B avsåg att göra av ljud från is och den förestående expeditionen till Arktis. I artikeln uppmärksammades bland annat att B skulle vara isbjörnsvakt på expeditionen och därför var tvungen att lära sig skjuta. Som nämnden uppfattade SR:s yttrande var syftet med inslaget att på ett karikatyrmässigt sätt ironisera över konstnärens möte med verkligheten och det våld som kunde bli följden av detta möte. Genom A:s avslutande kommentarer kom emellertid inslaget även att framstå som ett angrepp på tonsättaren och hans ännu inte skrivna komposition. Inslaget brast härigenom i förhållande till det krav på opartiskhet som gäller för programledare och andra personer med liknande ställning i programmen. Bristen var dock enligt nämnden inte så allvarlig att inslaget stred mot bestämmelsen.

Programmet Soda handlade om relationer och flera ungdomar berättade bland annat om hur de upplevt sin första kyss. En medverkande kvinnlig krönikör läste en egen dikt som började på följande sätt.

Dregla inte, då kanske han tror att jag är mongoloid. Man kan vara mongoloid utan att veta. Om det råkar rinna slem nerför hakan, droppa ner på min tröja och på hans tröja då kanske han tror att jag är mongoloid. Skulle du kunna tänka dig att kyssa en mongoloid? Skulle du ha nåt emot det? Nej. Men tänk om han dreglar då, tänk om alla hans munblåsor skulle spricka när jag stoppar in den och hans papiller blir så upphetsade att han sväller upp. Då kräks jag. Tänk om jag spyr i hans mun och han spyr tillbaka. Bäst att spy innan.

Efter diktuppläsningen följde en intervju med krönikören som också formulerade en kontaktannons som löd enligt följande.

Fin man sökes, fin bil, fint hus, fin släkt. Sökes av icke handikappad ung kvinna.

Hon avslutade med att säga: ”Ja, just det, det måste man skriva, icke handikappad trevlig ung kvinna.”

Granskningsnämnden konstaterade att inslagen var mycket personligt utformade. Enligt nämndens mening kunde det ifrågasättas om programföretaget hade iakttagit den varsamhet som krävs med program eller inslag som kan uppfattas som uppenbart kränkande mot människor med handikapp. Mot bakgrund av inslagens självironiska ansats ansåg nämnden emellertid att det inte förelåg brott mot bestämmelsen.

Ett avsnitt i den brittiska dramaserien En kvinna av stål innehöll en scen där två interner misshandlade en annan intern som dömts för sexförbrytelser mot barn. Bilder i ultrarapid visade slag samt hur den misshandlade åkte mot en vägg. Han ”frustade” ut blod. Misshandeln fortsatte och internen skrek. Han blev skuren med kniv och slutligen skars hans hals upp. En av mördarna tryckte en trasa mot offrets hals och skrev sedan ”pervert killer” på väggen med blodet. Närbilder av offrets blodiga ansikte och hand visades.

Granskningsnämnden konstaterade att inslaget innehöll utdragna, realistiska och påträngande våldsscener. Nämnden ansåg det anmärkningsvärt att scener av det aktuella slaget sändes under tidig kvällstid. Med beaktande av tiden för sändningen och våldsscenernas karaktär fann nämnden att inslaget stred mot bestämmelsen om televisionens genomslagskraft.

Teckenspråksprogrammet Nu – för unga döva avslutades med ett inslag, i vilket en ung kvinna sa följande. ”Plågsamma djurförsök är det många som är emot och vill stoppa. Cochlea implantat-operationer, som görs på många döva barn, det måste vi också sätta stopp för!” Någon närmare presentation av den medverkande kvinnan, förutom att hennes namn angavs på en textskylt, förekom inte.

Av UR:s yttrande framgick att alla program i serien Nu – för unga döva under våren 1996 avslutats med ett ”veckans tyckare”, dit tittarna uppmanats att höra av sig med kommentarer, åsikter, lustigheter eller kritik.

Enligt granskningsnämnden framgick det dock inte av det anmälda inslaget om den person som uttalade sig var en tillfällig medverkande eller om hon på något sätt företrädde programföretaget. Med hänsyn till inslagets otydliga karaktär och till att uttalandet rörde en i dövvärlden mycket kontroversiell fråga ansåg nämnden att inslaget stred mot kravet på opartiskhet.

Samemagasinet Árran handlade om rovdjurspolitiken och det förändrade ersättningssystemet för rovdjursrivna renar. Jordbruksministern intervjuades om Sveriges rovdjurspolitik och ersättningsnivåerna. I flera långa inslag i programmet fick företrädare för sameintressen och enskilda samer framföra sina kritiska synpunkter på bland annat ersättningarna för rivna renar och rovdjurspolitiken. Reportern berättade också om Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på 30 lodjur och sa i detta sammanhang bland annat följande. ”Antalet rovdjur skall ligga på dagens nivå. Renarna skall bli rovdjursföda, sådan är naturens lag och regeringens politik.” Reportern gjorde även vissa andra uttalanden om rovdjursrivna renar och ersättningen för dessa.

Granskningsnämnden ansåg att det kunde ifrågasättas om inte reporterns uttalanden innebar ett visst ställningstagande. Vid en sammantagen bedömning och med beaktande av programmets karaktär kunde nämnden dock inte finna att de stred mot kravet på opartiskhet.

Programmet innehöll bland annat en musikvideo med hårdrockgruppen Gwar. I musikvideon visades en grupp människor/varelser som var klädda i läder och metall. Vidare visades människor som uppträdde aggressivt och som grillade något som skulle föreställa råttor. Med i gruppen fanns en tatuerad man som tillsammans med de övriga samlades kring en grill. Ledaren för gruppen pekade på den tatuerade mannen. Härefter syntes kött, bland annat en köttbit med tatueringen, på grillen och man åt av köttet.

Granskningsnämnden ansåg att inslaget gav associationer till våld och offer. Det sätt på vilket inslaget var utformat gjorde emellertid att det inte blev så skrämmande eller ägnat att tas på sådant allvar att det förelåg brott mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.

Programmet handlade om inspelningen av och bakgrunden till spelfilmen Jägarna. Mestadels korta avsnitt från den färdiga filmen och inspelningen varvades med intervjuer med regissören, olika skådespelare och personer från den norrländska inspelningstrakten. Av programmet framgick att filmen innehöll stundtals starka ingredienser av våld i olika former, från tjuvjakt på renar till våldtäkt och mord.

I sin bedömning konstaterade granskningsnämnden att programmet innehöll flera sekvenser med våld eller hot som kunde te sig skrämmande, åtminstone för mindre barn. Nämnden beaktade dock att det oftast rörde sig om korta sekvenser, att det – med något undantag – visades hur de hade skapats samt att de omgavs av längre intervjuer med de medverkande. Även om det kunde diskuteras hur långt dessa ”förklaringar” till förekommande våld var begripliga för mindre barn, fann nämnden att sändningen av programmet inte innebar något brott mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att programmet, på grund av sändningstiden, stred mot bestämmelsen.

Två avsnitt av den tecknade serien Batman handlade om hur Läderlappen i kampen mot gangstern Twoface fick hjälp av den kvinnliga brottsbekämparen Batgirl. Det förekom ett flertal sekvenser med explosioner, utdragna strider med skjutvapen och andra våldshandlingar. I vissa av scenerna förekom slagsmål och misshandel. Bland annat visades hur den civilklädde Läderlappen blev nedslagen med gevärskolv, hur han fick el genom kroppen samt scener där olika personer blev sparkade.

Granskningsnämnden ansåg att avsnittens uppläggning och innehåll närmast kunde jämföras med vissa deckar- eller agentserier för vuxna, med den skillnaden att Batman-serien var tecknad. Programmen innehöll ett flertal våldsscener som sannolikt var skrämmande för barn. Nämnden ansåg att TV4 inte hade iakttagit den återhållsamhet som krävs då det gäller våldsinslag som sänds i barnprogram och att programmet därför stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Ungdomsprogrammet Lördags-STEK innehöll ett inslag om sexhjälpmedel. Reportern samtalade i skämtsam ton med en sexolog. De satt i en soffa och drack vin och hade mellan sig en korg med mer eller mindre fantasifulla sexhjälpmedel som förevisades. Senare i programmet lät programledaren en av de tidigare visade penisattrapperna ”prata” in i kameran. Programledaren sa med förställd röst följande.

Hejsan, hejsan, hejsan, alla barn. Det här är farbror John som pratar.

Enligt granskningsnämnden var utformningen av inslagen – mot bakgrund av att programmet sändes vid en tidpunkt då även barn kunde förväntas titta – sådan att det kunde ifrågasättas om programföretaget hade iakttagit tillräcklig varsamhet. Nämnden ansåg dock inte att inslagen var av sådan art att de stred mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.

Lennart var en tecknad satirisk serie som sändes som julkalender i TV4. I det anmälda avsnittet spanade huvudpersonen Lennart i en kikare ut genom fönstret och vände sig sedan mot tittarna och sa följande.

Hej! Misstänker du att din granne är en sån där homosexuell och det finns barnfamiljer i ditt område? Ring polisen och låt dem ta del av dina misstankar. Och du, tipsa dina bekanta om att göra detsamma!

Lennart lyfte härefter en telefonlur och en röst svarade: ”Polisens sedlighetsrotel”.

Granskningsnämnden ansåg att inslagets satiriska karaktär visserligen torde kunna uppfattas av ungdomar och av den vuxna publiken. Nämnden konstaterade emellertid att inslaget sändes vid en tid då många mindre barn kunde antas titta på tv. För dem var den satiriska udden i inslaget sannolikt inte uppfattbar. Mot denna bakgrund ansåg nämnden att det med hänsyn till sändningstiden kunde diskuteras om det var lämpligt att sända det aktuella inslaget. Vid en samlad bedömning kunde nämnden dock inte finna att det stred mot bestämmelsen om mediets genomslagskraft.