Inslaget var den sista delen i en sketch som var uppdelad i flera delar i humorprogrammet Bauta. Sketchen handlade inledningsvis om en kvinna som var besatt av homosexuella män. I inslaget träffade kvinnan en manlig vän och hon sa bland annat följande.

Jag har slutat med bögar. Har varit clean i nu, ja, fem månader. Jag insåg att jag inte kunde hantera det. Men det är klart man saknade det, det var ett annat liv.

Kvinnan sprang därefter exalterat till en lekplats där en annan man – iklädd kolt – satt på en vippgunga. Följande sades.

(Kvinna) – Nu kommer jag! Åh, är det inte min favvosame? Vill du ha lite renskav? (Man) – Aa. (Kvinna) – Vill du det? (Man) – Ja! (Kvinna) – Åh, ska du få! Åh, renskav är typ som vatten för dig. Åh, kan inte du samejoddla lite? (Man) – Okej! [mannen gjorde ett jojkliknande läte]. (Kvinna) – Åh, du låter precis som han i Mello. Kan inte du fånga mig? (Man) – Okej! (Kvinna) – Låtsas att jag är en ren! (Man) – Okej, nu ska jag öronmärka dig!

I sekvensen klappade kvinnan mannen på kinden och matade honom med något som skulle framstå som renskav. I slutet av sekvensen satte kvinnan ett troféhorn på huvudet varpå mannen använde ett lasso för att låtsas som att han jagade och fångade henne.

Granskningsnämnden hade förståelse för att inslaget kunde uppfattas som stötande men konstaterade samtidigt att det enligt praxis inte är så att varje inslag som kan uppfattas som kränkande eller stötande strider mot sändningstillståndet. Nämnden ansåg att inslaget inte var utformat på ett sådant sätt att det passerade gränsen för vad som kan accepteras i ett humorprogram. Inslaget stred därför inte mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

I programmet diskuterades filmmusikens betydelse och historia. Bland annat visades den kända scenen i filmen Psycho där en mördare med kniv attackerar en kvinna som duschar. I programmet spelades sekvenser ur scenen upp två gånger varvat med intervjuer.

Nämnden konstaterade att scenerna sändes när varsamhet ska iakttas i fråga om våldsskildringar. Även om scenerna förekom i en filmvetenskaplig kontext kunde de verka skrämmande för barn. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att sändningarna av programmet stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Inslaget påannonserades enligt följande.

”(Nyhetsuppläsare) – Tänk dig att varje dag riskera att möta den person som våldtagit dig, eller att till och med sitta i samma klassrum. För ”Elin” ledde det till att hon hoppade av högstadiet och gick ut utan godkända betyg. Det här är hennes berättelse”.

I ett reportage berättade sedan Elin om hur hon mått efter att hon träffat den anklagade i skolan och om hur detta påverkat hennes skolgång. I reportaget uppgav en reporter att anmälan lagts ner då den anklagade var under 15 år. Avslutningsvis sades följande.

”Och eleven som anmäldes för våldtäkten har nekat och skolan anser i sitt yttrande till Skolinspektionen att de satte in tillräckligt med åtgärder för att göra ”Elin” trygg och fick inte heller någon kritik av myndigheten. ”Elin” i inslaget heter egentligen något annat”.

Granskningsnämnden konstaterade att utgångpunkten för inslaget var att skildra ”Elins” berättelse om att ha blivit utsatt för en våldtäkt och om vilka konsekvenser det fått för henne och hennes skolgång. Det borde enligt nämndens mening ha stått klart för tittarna att inslaget fokuserade på en sida av det som inträffat. Vidare konstaterade nämnden att det i avannonsen nämndes att den anklagade personen nekade till anklagelserna och att förundersökningen var nedlagd. Nämnden ansåg därför att ”Elins” berättelse och vad nyhetspresentatören och reportern återgav av denna inte medförde att inslaget stred mot kraven på opartiskhet och saklighet.

Sändningen var ett avsnitt ur en dansk dramaserie. I sändningen förekom en scen i vilken en man och en kvinna inledningsvis kysste varandra. Därefter klädde mannen av sig naken med ryggen vänd mot kameran. En samlagsscen, i vilken den nu nakna kvinnan satt ovanpå mannen, visades därefter i cirka tio sekunder. Scenen var filmad på ett visst avstånd i ett dovt belyst rum.

Granskningsnämnden konstaterade inledningsvis att en samlagsscen sändes vid en tidpunkt då varsamhet ska iakttas i fråga om sexuella framställningar. Nämnden ansåg dock inte att scenen var en sådan avancerad sexuell framställning som stod i strid med bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Programmet handlade om den man som senare kom att dömas för terrorattentatet på Drottninggatan. Under programmet intervjuades bland annat en kvinna som varit A:s närmaste granne. Hon berättade bland annat följande om att A vid ett tillfälle hade frågat henne om hon ville ha hjälp att slänga sina sopor.

(Granne) – Jag sa ”Nej, tack.” Jag går. Jag vill inte kontakt i alla fall med, med arabiska. Jag orkar inte, jag är trött på folket. (Reporter) – Men han var inte arab? (Granne) – Ja, jag vet inte, det är samma skitjävel. Det är samma. Det är ”fanatic”.

Granskningsnämnden ansåg att grannen gav uttryck för en uppenbart kränkande syn på personer av arabiskt ursprung. Att det kränkande uttalandet förekom och lämnades okommenterat medförde att inslaget stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Programmet handlade om den man som senare kom att dömas för terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm år 2017 och rättegången mot honom. I programmet fick tittaren bland annat följa försvarsadvokaternas arbete med målet. Advokaterna filmades bland annat i kontorsmiljö. Vid ett tillfälle exponerades advokatbyråns logotyp på en receptionsdisk och på en dörr. Vid två andra tillfällen exponerades logotypen på en husfasad. Då logotypen syntes på receptionsdisken och vid den längre exponeringen på husfasaden var den tydligt placerad mitt i bild.

Granskningsnämnden konstaterade att logotypen förekom centralt i bild och syntes tydligt i sammanlagt cirka 12 sekunder, en exponering som gynnade advokatbyrån. Med hänsyn till den relativt korta tid som varumärket exponerades gick gynnandet dock inte utöver vad som kunde accepteras med hänsyn till informationsintresset.

> Jämför beslut SB 397/09 som refereras i avsnitt 3.14. Gynnande av inspelningsplats.

Den svenska långfilmen handlade om hur befolkningen i en ort drabbades av en okänd epidemi. I en scen sköt en soldat en man som föll ihop till synes livlös. I en annan scen drogs tre drunknade, bland annat ett barn, upp på en strand. I en scen syntes ett mindre barn ligga till synes livlös i gräset med blåsor i ansiktet. I flera scener syntes döda personer ligga på gatorna.

Nämnden ansåg att ett flertal scener i filmen kunde verka skrämmande för barn, bland annat bilderna på döda barn och scenen där en man blev skjuten. Då filmen sändes på en tid då barn kunde tänkas ta del av den stred sändningen mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft. Nämnden friade sändningen vad gäller avancerade sexuella framställningar.

Den svenska långfilmen handlade om hur befolkningen i en ort drabbades av en okänd epidemi. I filmen förekom en scen där en man och kvinna hade samlag på en filt.

Granskningsnämnden ansåg inte att filmen innehöll avancerade sexuella framställningar i strid med bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft. Sändningen fälldes dock för att filmen innehöll ett flertal scener som kunde verka skrämmande för barn, se avsnitt 1.1 Våld – fiktivt, sida 12.

I de granskade avsnitten förekom bland annat en scen där en man slog ihjäl en annan man med hjälp av en statyett samt scener där människor blev skjutna och sprängdes.

Filmen The Hateful Eight utspelade sig i Wyoming och handlade om en efterlyst kvinna som tagits till fånga. Kvinnan skulle föras till staden Red Rock för att ställas inför rätta. Stora delar av filmen handlade om hur åtta personer, däribland den efterlysta kvinnan, övernattade i en raststuga.

Nämnden konstaterade, vad gäller frågan om tjänsterna var beställ-tv eller inte, att Kammarrätten i Stockholm bedömt att Telia genom de aktuella tjänsterna tillhandahåller beställ-tv i den mening som avses i radio- och tv-lagen. Nämnden ansåg, i likhet med kammarrätten, att tjänsterna utgjorde massmedier enligt AV-direktivet och att Telia är en leverantör av medietjänster. Detta eftersom företaget genom sin faktiska kontroll över vilka program som fanns i tjänsterna har ett redaktionellt ansvar i den mening som avses i radio- och TV-lagen för de program som tillhandahålls i tjänsterna och då det var Telia som avgjorde hur innehållet ska struktureras, bland annat vilka eventuella barnspärrar som skulle finnas och hur programmen skulle sorteras.

Vad gäller frågan om ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär och kravet på att barn ska skyddas mot sådant konstaterade nämnden att de aktuella programmen och filmen i tidigare nämndbeslut bedömts innehålla ingående våldsskildringar av verklighets¬trogen karaktär. Då det inte framkom något som ändrade nämndens bedömning i det aktuella ärendet ändrades inte den bedömningen. Programmen föll därmed under bestämmelsen i 5 kap. 3 § radio- och tv-lagen.

Nämnden konstaterade att det, för att använda de aktuella tjänsterna Play och Filmbutiken, krävdes ett användarkonto med lösenord, som enligt nämndens mening kunde likställas med ett personligt identifieringsnummer. Telia uppgav att endast bolagets kunder kunde få tillgång till sådana uppgifter och att endast personer över 18 år kan bli kund hos bolaget. Vad gäller tjänsten Filmbutiken uppgav Telia dessutom att kostnaden för en användare att ta del av en film faktureras denne. Mot bakgrund av detta ansåg nämnden att Telia vidtagit tillräckliga åtgärder för att hindra att barn tar del av de aktuella programmen. Tillhandahållandena stred därför inte mot bestämmelsen i 5 kap. 3 § radio- och tv lagen.

Inslaget handlade om att en fotbollsspelare sagt sig vara redo för en comeback. I inslaget intervjuades fotbollsspelaren framför en svart vägg som till stora delar var täckt med logotyper med texten ”Padel Zenter” och en rund symbol. Samma logotyp och text syntes av och till på kläder och väggar i samband med att bilder visades inifrån den rackethall i vilken intervjun genomfördes. Bland annat visades bilder från hur fotbollsspelaren klippte ett band i samband med invigningen av hallen och personer som spelade padel.

Enligt granskningsnämndens mening uppkom ett gynnande av rackethallen genom att logotypen och namnet i stort sett genomgående exponerades i inslaget. Varumärkesexponeringen var särskilt framträdande på väggen i samband med intervjun men ett gynnande uppkom även genom att det visades andra bilder från invigningen av hallen. Nämnden ansåg att det omfattande gynnandet inte var redaktionellt motiverat utifrån ett tillräckligt informations- och underhåll¬ningsintresse och beaktade att det rörde sig om invigningen av fotbollsspelarens egen rackethall. Inslaget stred därför mot bestämmelsen om otillbörligt gynnande. Vad SVT hade anfört om att intervjuplatsen var det enda alternativ som fanns och att SVT inte kontrollerade inspelningsmiljön ändrade inte bedömningen.

Förvaltningsrätten biföll delvis granskningsnämndens ansökan om att SVT skulle betala en särskild avgift om 50 000 kronor för det otillbörliga gynnandet men satte ned beloppet till 25 000 kronor. Förvaltningsrätten ansåg att de delar av intervjun som visade fotbollsspelaren framför väggen med logotyper var motiverade med hänsyn till det informationsintresse som förelåg. Genom de delar av intervjun där rackethallens verksamhet visades och där det nämndes att det var fotbollsspelarens rackethall uppkom dock ett kommersiellt gynnande som enkelt hade kunnat undvikas. Hallens logotyp visades även mycket kort under dessa sekvenser. Vare sig rackethallens verksamhet eller fotbollsspelarens engagemang i densamma framstod som information som med tillräcklig styrka kunde motiveras av något underhållnings- eller informationsintresse och genom dessa sekvenser (som utgjorde en mindre del av inslaget) uppkom därför enligt förvaltningsrätten ett otillbörligt gynnande. En avgift om 25 000 kr ansågs motiverad i detta fall (förvaltningsrättens mål nr 27724-18).