Mediteve var en chatt i TV4:s ordinarie sändning där vem som helst kunde vara med genom att skicka in ett SMS-meddelande. På förmiddagen den 16 juli 2002 visades chattmeddelanden som dels innehöll sexuella anspelningar, dels hade ett rasistiskt innehåll.

Granskningsnämnden konstaterade inledningsvis att chatten Mediteve skulle bedömas som en vanlig tv-sändning. Den omständigheten att sändningen till övervägande del bestod av textmeddelanden eller att förhållandevis få personer tittade på sändningen inverkade inte på bestämmelsen om hänsyn till televisionens genomslagskraft. Nämnden ansåg att två rasistiska meddelanden var fördomsfulla och uppenbart kränkande mot människor med viss hudfärg eller utländsk bakgrund. Enligt nämndens mening stred även meddelandena med sexuella anspelningar mot bestämmelsen om hänsyn till mediets genomslagskraft.

Sändningen prövades även av JK som beslutade att väcka åtal mot programmets ansvarige utgivare på grund av de rasistiska meddelandena. Ansvarige utgivaren dömdes av Stockholms tingsrätt till dagsböter för hets mot folkgrupp.

Värd för programmet var Alexander Bard och han sa bland annat följande om ecstasy.

I stället upptäcker man att på grund av drogen ecstasy visar man en öppenhet och tolerans och en enorm nyfikenhet mot varandra. [- - -] Problemet är ju bara att ecstasy precis som så många andra droger är någonting väldigt kriminellt att hantera och därför måste man hålla tyst om det.

Granskningsnämnden ansåg att programvärdens uttalanden om drogen ecstasy närmast framstod som ett förordande av drogbruk. Det passerade gränsen för vad som kan accepteras med hänsyn till bestämmelsen om radions särskilda genomslagskraft. Men mot bakgrund av att SR i programmet Studio Ett redan dagen efter lät Alexander Bard och en överläkare vid Beroendeenheten vid Huddinge sjukhus utveckla sina respektive ståndpunkter och att detta inslag aviserades i reprissändningen av Sommar samma dag, ansåg dock nämnden att SR sammantaget visat sådan varsamhet som kan krävas vid spegling av bruket av droger.

Inslaget handlade om kommuner som återkräver socialbidrag i samband med att familjens barn sommarjobbar. Programledaren ansåg att detta kunde vara ett slags systemfel och sa bland annat följande.

”Konsekvenserna av detta är uppenbara. Barn i familjer som har goda inkomster eller i varje fall inkomster som gör att de inte har socialbidrag, får behålla sina pengar från sommarjobben medan barn i socialbidragsberoende familjer genom sitt sommarjobb försämrar familjeinkomster. Det verkar vara dags för politikerna att göra en förnyad granskning av bidragssystemen”.

Granskningsnämnden ansåg att programledaren visserligen gjorde ett kritiskt och värderande uttalande om effekterna för ekonomiskt svaga familjer. Nämnden beaktade dock att programmet hade som uppgift att belysa vardagsekonomiska problem utifrån ett konsumentperspektiv och att kritiken var allmänt hållen. Vid en samlad bedömning kunde nämnden därför inte finna att programledarens uttalande stred mot kravet på opartiskhet.

Utgångspunkten för den samhällskritiska serien Tredje Makten var att samhällsfrågor och nyhetshändelser ofta rapporteras på ett likartat sätt i medierna. I programmen ville redaktionen ifrågasätta den gängse massmediala bilden. Programmen hade en ramhandling, där det förekom en guldfisk som med förvrängd röst höll monologer i olika ämnen. I en av monologerna sades bland annat följande.

Värst av allt är ändå de tyska koncentrationslägren under kriget där miljontals judar avrättades. [Bilder från koncentrationsläger, en utmärglad man och flera döda personer visades] Men som sagt, det gäller att inte förfalla till bitterhet, förföljelsen gav ju faktiskt judarna ett eget land. Det är inte alltid illa att vara ett offer. [Bilder av jublande människor] Och den tyska staten och de schweiziska bankerna har fått betala skadestånd på hundratals miljarder dollar. Pengar som skulle gå till dem som satt i koncentrationslägren. [Bilder på guldtackor] Men, eftersom de flesta redan var döda bildades i stället Fonden för det judiska folket. [Bilder av döda koncentrationslägerfångar] Hundratals miljarder dollar kan nu användas till att stärka staten Israel och judarnas ställning i hela världen. Och det judiska folket har nog aldrig varit så starkt som nu.” [Bilder av jublande judar och av Israels flagga].

Granskningsnämnden ansåg att den aktuella monologen hade utformats på ett oklart sätt. Enligt nämndens mening framgick det således inte särskilt tydligt att guldfiskens betraktelse hade udden riktad mot den cynism som präglar människors resonemang kring bland annat dem som anser att judarna har fått fördelar av Förintelsen, vilket SVT hade anfört. Nämnden saknade emellertid anledning att betvivla att monologen var avsedd att uppfattas på detta sätt. Vid sin bedömning beaktade granskningsnämnden även att SVT i efterhand hade beklagat utformningen av monologen och också offentligt bett om ursäkt härför. Vid en samlad bedömning fann nämnden att inslaget inte stred mot bestämmelsen om att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft.

En ledamot var skiljaktig och ville fälla inslaget.

Inslaget handlade om bristen på kvinnorepresentation i de svenska börsbolagens styrelser och bestod av hopklippta uttalanden som olika personer gjort i denna fråga, varvat med reporterns egna kommentarer. Efter ett uttalande av en näringslivsföreträdare om att det inte fanns tillräckligt många kvinnor som var mogna för rollen som styrelserepresentanter avslutade reportern inslaget med följande ord.

”Mognad, ja. I börsstyrelserna verkar det vara en manlig egenskap, precis som kompetens. Nej, vi måste kvotera in kvinnorna för att inte gå miste om den kompetensen. För frågan är vad männen kan egentligen”.

Granskningsnämnden ansåg det väl förenligt med SVT:s uppdrag att kritiskt granska bristen på kvinnorepresentation i de svenska börsbolagens styrelser. Reporterns avslutande uttalande att ”vi måste kvotera in kvinnorna” innebar emellertid ett klart ställningstagande i en politiskt kontroversiell fråga. Nämnden ansåg att inslaget genom detta ställningstagande stred mot kravet på opartiskhet.

Långfilmen Alfred handlade om Alfred Nobel och hans relation till två kvinnor och utspelade sig i genuina 1800-talsmiljöer i Sverige och Paris. Programmet anmäldes av NN, som hade svarat för både manus och regi. Han ansåg att annonsavbrotten på totalt 16 minuter svårt skadade långfilmens integritet och upplevelsevärde samt att avbrotten utgjort en kränkning av hans upphovsrätt.

Komedin Hajen som visste för mycket utspelade sig i Stockholm under slutet av 1980-talet och ironiserade över yuppiekulturen, aktier, pengar och börsen. Anmälaren som stod för manus, regi och delvis var producent, ansåg att annons­avbrotten var en kränkning av programmets värde och integritet men också av rättighetshavarens rättigheter.

Granskningsnämnden konstaterade att annonsavbrotten i samtliga fall hade placerats vid sådana scenförändringar då handlingen skiftat miljö. Även med beaktande av den påverkan på filmupplevelsen och den konstnärliga helheten som avbrotten kunde ha medfört fann nämnden att annonserna placerats på sådant sätt att filmernas integritet och värde inte kränkts. Vidare kunde det enligt nämnden inte heller antas att anmälarnas ideella rättigheter blivit kränkta.

Tre ledamöter var skiljaktiga och ansåg att såväl förekomsten som placeringen av annonsavbrotten kränkte anmälarnas rättigheter och filmernas integritet och upplevelsevärld.

Inslagen handlade om att Migrationsverket hade beslutat att avvisa ett 40-tal asylsökande romer från Moldavien och Rumänien med omedelbar verkan. Bakgrunden till beslutet var att ett tiotal romer hade gripits av polisen på olika orter i Småland misstänkta för bland annat rån och snatterier. Bilder visades från nerskräpade och vandaliserade lägenheter i den förläggning i Åseda där de avvisade romerna hade bott och en företrädare för Migrationsverket beskrev gruppens leverne som asocialt och normlöst. Inslaget fortsatte därefter med ett reportage från Ryd, där stölderna hade ökat kraftigt när en grupp asylsökande, som misstänktes vara romer, hade kommit till orten.

Enligt granskningsnämndens mening kunde det diskuteras om inte vissa av de uttalanden om kriminalitet bland romer som gjordes i inslagen blev väl generaliserande och om inte deras etniska tillhörighet betonades väl ofta. Det framgick dock samtidigt att det rörde sig om en mindre grupp personer som var misstänkta för att ha begått brott. Nämnden kunde vid en samlad bedömning inte finna att inslagen hade utformats på sådant sätt att de stred mot bestämmelsen om hänsyn till televisionens genomslagskraft.

I samband med presentationen av Israels bidrag sa kommentatorerna bland annat följande.

”(Huvudkommentatorn) – Vi närmar oss det tionde bidraget. Ett bidrag som en del menar inte skulle få vara med, med tanke på hur de hanterar sin konflikt med Palestina”.

”(Bisittaren) – Ja. Jag har jättesvårt för den här låten. Det är ett praktfullt pekoral. (Huvudkommentatorn) – Det ska bli spännande att se hur många röster Israel får med tanke på det politiska läget”.

”(Bisittaren) – Ja, det blir noll ifrån mig i alla fall”.

Granskningsnämnden ansåg att det klart framgick av sammanhanget att huvudkommentatorns uttalande om Israels deltagande i Eurovision Song Contest endast återgav synpunkter som förekommit i den allmänna debatten. Nämnden ansåg inte heller att kommentaren rörande omröstningsresultatet utgjorde något ställningstagande. När det gällde bisittarens uttalande att ”Ja, det blir noll ifrån mig i alla fall” ansåg nämnden att det fick uppfattas som ett uttryck för hans uppfattning om sångens musikaliska kvalitet. Mot denna bakgrund kunde nämnden inte finna att kommentaren stred mot kravet på opartiskhet.

Inslaget ingick i en tv-serie om en man i övre medelåldern (journalisten Christoffer Barnekow) som funderade över hur det kändes att bli äldre. I en drömsekvens visades Christoffer Barnekow och skådespelerskan Britt Ekland sittandes i en bil samtidigt som de skålade i champagne. Drömsekvensen hade karaktären av en gammal svartvit film med så kallad back projection som rullade utanför bilrutorna utan att synkroniseras med förarens rattrörelser.

Enligt granskningsnämnden måste särskilda krav på varsamhet ställas på inslag som skildrar alkoholförtäring i kombination med bilkörning. Det aktuella inslaget var dock utformat på sådant sätt att det tydligt framgick att det inte var någon verklig bilfärd och att det var de medverkandes samtal som var det centrala i inslaget. Mot denna bakgrund kunde nämnden inte finna att inslaget stred mot bestämmelsen om televisionens särskilda genomslagskraft.

Satirprogrammet Pippirull innehöll ett inslag där programledaren Olle Palmlöf (OP) intervjuade programledaren Bobbo Krull (BK) om olika aktuella nyheter och händelser. I inslaget berättade BK att kvinnliga narkotikamissbrukare som behandlades för avgiftning hade hamnat i klorna på manliga patienter som tvingat dem till prostitution. OP sa att ”det låter som ett ekorrhjul, hur är det med det?”. BK svarade ”sorgligt men sant, en gång hora, alltid hora”. OP hann kort säga ”nä” innan BK slog fast att ”så är det”.

Granskningsnämnden fann det uppenbart att vissa lyssnare kunde ha funnit det aktuella inslaget anstötligt och smaklöst. Nämnden kunde dock inte finna att inslaget var uppenbart kränkande mot ettdera könet och det stred därför inte mot bestämmelsen om hänsyn till radions särskilda genomslagskraft.