Anna-Karin Lindblom, direktör 2021-2023 dåvarande Statens medieråd

Mediemyndigheten, som startar 1 januari, omfattar de frågor som Statens medieråd har haft, placerade i ett större sammanhang. Att myndigheten flyttar och breddas kan ses i ett historiskt perspektiv som en naturlig utveckling av mediernas växande betydelse, förändring och komplexitet.

Nu är det snart dags. Den sista december vid midnatt upphör Statens medieråd att finnas. Men trots detta fortsätter verksamheten.

"Mediemyndigheten, som startar sin verksamhet 1 januari, får ett uppdrag som omfattar de frågor som Statens medieråd har haft."

Mediemyndigheten, som startar sin verksamhet 1 januari, får ett uppdrag som omfattar de frågor som Statens medieråd har haft, och uppdraget sätts i ett nytt och större sammanhang med en bredd av mediefrågor. Detta skapar förutsättningar att vidga omvärldsanalysen, samtidigt som sårbarheten med en mindre organisation minskar.

Bredare uppdrag speglar komplexiteten

Att de uppgifter som i dag ligger på Statens medieråd flera gånger har flyttat från en myndighet till en annan, där den nya varje gång haft ett bredare uppdrag än den tidigare, är en utveckling som speglar mediesfärens växande betydelse och komplexitet. Denna utveckling fortsätter sannolikt framöver.

Inte minst digitala medier går just nu igenom förändringar som är hisnande, både vad gäller hastighet och karaktär. Men i grunden handlar allt om människans drift och rätt att uttrycka sig och att ta del av det som andra uttrycker, genom tal, skrift, bild, ljud, film och de medieformer som kan komma sedan. Allt kan ses som en form av samtal, eller i vart fall tilltal.

All film skulle granskas av Statens biografbyrå

En kort tillbakablick på Statens medieråds historia illustrerar utvecklingen av den del av mediebegreppet som myndighetens uppdrag omfattat. Biograffilm var en stor nyhet i början av förra seklet. Det rörliga bildmediet, med sin stora genomslagskraft inte minst på barn, ansågs farligt för den sociala ordningen, och statlig censur infördes för att få ordning på ”biografeländet”.

"Statens biografbyrå kunde förbjuda en film helt eller delar av den."

Genom biografförordningen infördes 1911 krav på att all film som var avsedd för offentlig visning skulle förhandsgranskas av den nybildade myndigheten Statens biografbyrå, som blev världens första filmcensursmyndighet. Statens biografbyrå kunde förbjuda en film helt eller delar av den. Myndigheten fick inte godkänna ”biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen”. För barn under 15 år gällde att myndigheten inte fick godkänna ”bilder som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa”.

På 1990-talet gällde debatten videovåldet

På 1990-talet gällde debatten i stället videovåldet. En stående statlig kommitté med benämningen Rådet mot skadliga våldsskildringar (senare även kallad Medierådet) inrättades 1990 med uppdrag att bland annat att följa marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen, göra studier i videogrammens utveckling och tendenser, samt följa den snabba utvecklingen av data‐ och tv‐spelen (dir. 1990:40). Efter ett tilläggsdirektiv 2003 skulle rådet vara regeringens expertorgan när det gäller medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga under 18 år.

Tidigare fanns inte någon sådan avgränsning för rådets verksamhetsområde. År 2009 kom ett nytt tilläggsdirektiv där regeringen konstaterade att medielandskapet hade förändrats betydligt de senaste decennierna och att internet hade blivit en allt viktigare arena att uttrycka sig på och delta vid (dir. 2009:103). Detta ställde krav på kompetens att kunna bedöma och granska information, ansåg man, inte minst för barn och unga. Medierådet fick därför som tilläggsuppdrag att initiera aktiviteter med syfte att öka förståelsen för barns och ungas kreativitet och aktiviteter på internet.

Filmcensuren ut, Statens medieråd in

I maj 2010 kom så förslag om den reform som ledde till att Statens medieråd bildades.

"I maj 2010 kom så förslag om den reform som ledde till att Statens medieråd bildades."

I propositionen ”Filmcensuren för vuxna avskaffas – skyddet för barn och unga mot skadlig mediepåverkan stärks" (prop. 2009/10:228) föreslog att förhandsgranskningen av film avsedd att visas offentligt för vuxna skulle avskaffas men att åldersgränser även fortsättningsvis skulle fastställas för film som ska visas offentligt för barn under 15 år. Som ett led i reformen avvecklades både Statens biografbyrå och Medierådet.

I stället inrättades Statens medieråd med start 2011. Uppdraget var att både ansvara för beslut om åldersgränser för film, skydda barn och unga mot skadlig mediepåverkan i stort och att stärka dem som medvetna medieanvändare. Senare har även särskilda regeringsuppdrag om bland annat medie- och informationskunnighet för hela befolkningen, alltså även för vuxna, lämnats till myndigheten.

Medierna alltmer sammanvävda

Statens medieråds och dess föregångares historia greppar alltså över biograffilm, video, internet och medier mer generellt. Parallellt har Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) funnits sedan 2010. Även denna myndighet har svalt flera mindre föregångare med smalare uppdrag. Nu förs alla dessa delar ihop. Det är bra. I dag är medielandskapet sammanvävt genom att olika mediefrågor går in i varandra och blir allt svårare att skilja åt. Samtidigt blir det allt svårare att skilja det som är konstgjort, eller förändrat, från det som är verkligt och äkta. Det som är medier flyter mer och mer ihop med det som är (annan) verklighet.

"Det som är medier flyter mer och mer ihop med det som är (annan) verklighet."

I denna upplösta omgivning är det svårt att navigera. Det kräver en kunskap och medvetenhet som fördelas ojämnt bland medborgarna och som ständigt behöver uppdateras. Kunskapsbrist och ojämlikhet skapar klyftor som kan exploateras. Det är centralt att samhällets institutioner arbetar aktivt med att motverka dessa kunskapsklyftor och med att vara tillgängliga för medborgarna på flera sätt, inte bara digitalt.

Yttrandefriheten och barnkonventionen ger fast mark

Grundläggande normer, som grundlagens stadganden om yttrandefrihet och informationsfrihet, barnkonventionen samt förbud mot olika former av kränkningar kan i någon mån hjälpa till att skapa fast mark. Men om de ska kunna utgöra en realitet för alla behöver såväl grundläggande rättigheter och friheter som skydd mot kränkningar och övergrepp säkerställas även digitalt, både för barn och vuxna. Där har såväl föräldrar och andra vuxna som samhällets institutioner en hel del att göra.

"Från hällristningar till AI."

I grunden handlar medier om mänsklig kommunikation, dess förutsättningar och gränser. Om tilltal, samtal och människans eget ansvar. Från hällristningar till AI.