Nu är ytterligare ett verksamhetsår till ända. Medieåret 2022 har satt ljuset på viktiga och komplexa frågor kopplat till myndighetens uppdrag – att verka för yttrandefrihet och främja tillgänglighet och mångfald på mediemarknaden.

I Sverige är vi lyckligt lottade. Yttrandefriheten är vidsträckt i vårt land – vilket är fantastiskt – och den har ett grundlagsskydd. I tider där antalet demokratiska länder minskar blir det allt viktigare att värna yttrandefriheten och informationsfriheten. Men naturligtvis är inte heller yttrandefriheten i Sverige total – det finns gränser. Det är exempelvis inte tillåtet att hota, förtala eller bedriva hets mot grupper av människor. Däremot är det inte förbjudet att vilseleda, sprida lögner eller ”fake news”, men företeelsen som sådan påverkar myndighetens uppdrag.

Det finns ett regelverk som, mer eller mindre, är under ständig översyn för att vara i takt med tiden. I den här bloggen reflekterar jag över tre komplexa frågor som vår myndighet mött under det gånga året: ryska sändningar, det nya mediestödet och de frivilliga utgivningsbevisen.

Ryska sändningar

Rysslands krig mot Ukraina har satt fokus på frågor som yttrandefrihet, propaganda och desinformation. Som en följd har ekonomiska sanktioner införts, vissa ryska sändningar har förbjudits i hela EU – vilket försvårat spridningen av rysk desinformation och propaganda. Reaktionerna här i Sverige har varit blandade – det har talats om censur och ingrepp i yttrandefriheten vilket visar på komplexiteten i frågan.

I vår radio- och tv-lag anges att den som sänder tv, eller tillhandahåller play-tjänster, ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Den som bryter mot detta kan få sitt tillstånd återkallat, men det förutsätter att programverksamheten som helhet brister i detta avseende. Eller om vissa andra innehållsvillkor - exempelvis om våld - åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Det går däremot inte att återkalla ett tillstånd att sända tv för att sändningarna utgör hot mot svensk säkerhet. Men det finns nu förslag på ändringar som ger just sådant utrymme.

Observera dock att det bara är sändningar i marknätet som kräver tillstånd. Varken satellit-, kabel-, eller webb-sändningar förutsätter tillstånd, deras rätt att sända är till och med fastslagen i grundlagen. Det saknas således stöd i lagen för svenska myndigheter att stoppa exempelvis rysk krigspropaganda. Visserligen finns det sanktioner, men sändningarna går inte att stoppa på den grunden.

När det gäller satellitsändningar kan emellertid en ändring vara på gång – en särskild utredare ska föreslå regler för ingripanden mot sändningar av radio och tv via satellit med hänsyn till Sveriges säkerhet, samtidigt som yttrande- och informationsfriheterna värnas.

Nytt mediestöd

När det gäller mediestöd har frågan om ett demokrativillkor utretts och diskuterats under en längre tid. De nu gällande föreskrifterna för mediestöd som vår myndighet tagit fram har ifrågasatts. I den av regeringen beslutade förordningen anges att stödet ska gå till medier med ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”. Ingen närmare definition anges. För att tydliggöra vår tolkning tog vi fram föreskrifter där det anges att: ”Nyhetsmedier som uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap ska inte anses ha ett redaktionellt innehåll av hög kvalitet.” Den kritik som då framfördes gick ut på att en myndighet över huvud taget inte ska granska innehåll i medier.

Under året har ett nytt förslag på mediestöd presenterats.  Ett villkor för stöd föreslås bli att den publicistiska verksamheten inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet. Villkoret har kritiserats bland annat då det ”riskerar att hämma den fria åsiktsbildningen totalt sett.”

Frivilliga utgivningsbevis.

Yttrandefrihetsgrundlagens skydd omfattar också frivilliga utgivningsbevis. Uppfyller sökanden de formella krav som lagen ställer upp, ska ett utgivningsbevis utfärdas. MPRT ska inte värdera en sökande eller undersöka vad som är tänkt att publiceras och i vilket syfte. Samtidigt finns en verklighet. Vi har fått många upprörda samtal från medborgare kring databaser som offentliggör personuppgifter, samtliga med utgivningsbevis - Dumpen, Lexbase och Mrkoll för att nämna några.

Men yttrandefrihetsgrundlagens skydd kan vara begränsat. När det gäller särskilt integritetskränkande personuppgifter har Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) i ett fall gällande tjänsten Verifiera nyligen konstaterat att – trots utgivningsbevis – ska dataskyddsförordningen tillämpas. Beslutet har överklagats. Granskningen är intressant och kan komma att bli vägledande för alla med utgivningsbevis som exempelvis publicerar domar med särskilt känsligt innehåll.

Slutligen - yttrandefriheten är ett skydd för den enskilde – inte för staten

Det finns således begränsningar för vad vår myndighet kan göra, vilket är utmärkt, yttrandefriheten ska vara den vidaste möjliga. Den ständiga översynen måste dock fortsätta för att säkerställa att regelverket är i takt med tiden, samtidigt som yttrande- och informationsfriheterna värnas.

En fråga som inte uppmärksammas tillräckligt i debatten är att grundlagen skyddar den enskilde vis-à-vis staten. Avsikten är således inte att ge skydd åt ryska statens propagandasändningar. Men myndigheternas möjlighet att stoppa dessa sändningar är – detta till trots – obefintliga. 

Eftersom yttrandefrihetsgrundlagen inte ger staten skydd är det rimligt att ifrågasätta om staten, kommuner eller regioner verkligen ska få utgivningsbevis. Mot denna bakgrund har vi nu beslutat att återkalla det utgivningsbevis vi utfärdat för vår egen webbplats. I framtiden kommer varje ansökan från en myndighet, region eller kommun att granskas utifrån denna inställning.

Slutligen, när det gäller mediestödet och demokrativillkoret hoppas jag verkligen att det kommer att införas. Jag värjer mig mot tanken att myndigheten måste föreslå ett ekonomiskt stöd till medier som aktivt arbetar mot det demokratiska styrelseskicket. Eller respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet. Och notera att grundlagen säkerställer vidast möjligaste yttrandefrihet – och informationsfrihet – den ger däremot inte rätt till ekonomiskt stöd. 

Jag håller med de kritiskt inställda att det kan bli svåra avvägningar med ett demokrativillkor. Men det är inte skäl nog att ifrågasätta att ett sådant villkor införs.