Flera av de granskade evenemangstipsen innehöll detaljerade uppgifter, så som uppgift om tid och plats. Granskningsnämnden ansåg inte att dessa evenemangstips innebar något otillbörligt kommersiellt gynnande.

I inslaget berättade programledaren att han tidigare hade utsett Stieg Larssons efterlevande partner till Sveriges bittraste människa. Nu hade han emellertid sett programmet Skavlan, där Stieg Larssons bror berättat om familjens relation till Stieg Larsson, och vaknat upp med ”sjuk ångest” och kommit fram till att han ”kanske varit ute och cyklat”. Programledaren och hans bisittare konstaterade att det fanns en juridik, men att det också fanns en moral som man inte fick glömma. Programledaren sa att om brorsan och farsan haft ”någon jävla ryggrad” så hade de erbjudit sig att dela arvet på tre och att de tjugo miljonerna hon hade blivit erbjuden var en ”piss i Nilen” eftersom intäkterna säkert var en miljard. Både programledaren och bisittaren ansåg att de borde delat rättvist och programledaren avslutade genom att säga ”om hon nu inte ska ha allt så ska hon i alla fall ha minst en tredjedel”.

Nämnden konstaterade att programledaren var en sådan företrädare för programföretaget för vilken kravet på opartiskhet gäller fullt ut och att det kunde diskuteras om hans personligt präglade kommentarer om fördelningen av arvet var alltför långtgående. Med hänsyn till att det aktuella programmets var ett lättare underhållningsprogram med provokativ karaktär ansåg dock nämnden att kommentaren inte medförde att inslaget stred mot kravet på opartiskhet.

Sex på kartan var en animerad sexualkunskapsfilm som bland annat innehöll detaljerade förklaringar om sex med illustrationer. I filmen visades även två ungdomar som hade sex med varandra. När filmen sändes dagtid föregicks sändningen av en informationsskylt.

Granskningsnämnden ansåg, mot bakgrund av programmets utformning och att sändningarna på dagtid föregicks av en skylt med information om filmens innehåll och syfte, att UR hade visat den hänsyn som krävdes enligt bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft när det gäller program som innehåller sex.

Nämnden, som konstaterade att den närmare åldern på ungdomarna i filmen inte framgick och beaktade att programmet hade ett sexualupplysande syfte, kunde inte finna att framställningen heller på den grunden kunde anses strida mot bestämmelsen.

I inslaget recenserades tre tv-spel. Inslaget innehöll bilder på spelen och avsnitt ur speltillverkarnas reklamfilmer. Granskningsnämnden ansåg, trots beaktande av inslagets konsumentupplysande syfte, att den omfattande och långvariga exponeringen av bilder av de recenserade sportspelen – både genom affischer i studiobakgrunden och elektroniskt infogade produktbilder – var väl långtgående. Inslaget stred därför enligt nämnden mot bestämmelsen om otillbörligt gynnande.

Förvaltningsrätten biföll granskningsnämndens ansökan om att SVT skulle betala en särskild avgift om 50 000 kronor för det otillbörliga gynnandet (förvaltningsrättens mål nr 21636-11).

Nyhetsinslaget hade rubriken ”Livet efter döden på internet” och handlade om företaget My Webbwill, vars företrädare sa att företaget fungerar som en slags livförsäkring för privatpersoners digitala liv. Inslaget innehöll bland annat ett informationsklipp och bilder från företagets webbplats.

Granskningsnämnden uttalade att ett inslag om ett företag med en ny form av affärsverksamhet kan anses vara motiverat av ett informationsintresse. Nämnden ansåg att det visserligen uppkom ett gynnande av det aktuella företaget, särskilt genom förekomsten av företagets eget informationsmaterial från webben, men att inslagets utformning inte stred mot bestämmelsen om otillbörligt gynnande.

Drottningoffret var ett avsnitt i en serie om kvinnor och makt i politikens toppskikt. Programmet inleddes med en scen där Sveriges socialdemokratiska oppositionsledare var på minnesutredning. Hon fick diagnosen begynnande demens av Alzheimerkaraktär. Läkaren sa att ”med bromsmediciner kan personer med din intellektuella kapacitet ofta kompensera det som har gått förlorat, i alla fall ett tag”. Läkaren tog fram en läkemedelsförpackning. Namnet på läkemedlet syntes därefter i cirka två sekunder när förpackningen låg på läkarens skrivbord.

Granskningsnämnden ansåg inte att inslaget innebar ett otillbörligt kommersiellt gynnande. Av handlingarna i ärendet framgick att det var produktionsbolaget som producerat serien som hade lånat en förpackning av det aktuella läkemedlet som rekvisita vid inspelningen av programmet. SVT hade inte tagit emot någon betalning eller liknande ersättning för att exponera läkemedelsförpackningen i programmet. Någon produktplacering enligt radio- och tv-lagens definition hade därför inte ägt rum.

>> Beslutet refereras i avsnitt 3.8.3. Annan varumärkesexponering.

Best of P3 var en årskrönika med radioinslag från det gångna året. I programmet medverkade två personer från satirprogrammet Tankesmedjans redaktion. Programledaren berättade vad Tankesmedjan var för slags program och de medverkande personerna berättade om arbetet på redaktionen. Ett inslag med en krönika från Tankesmedjan spelades upp och handlade om svensk kulturpolitik. Kulturministern kritiserades i krönikan med könsord och i nedsättande ordalag med bland annat följande innehåll.

”Här hör vi Leda Adelshjon Penisrot slingra sig som en skållad ål, kulturen får inte mer pengar den här mandatperioden, nä det hade jag kunnat räkna ut med reptilhjärnan, men vad jag inte förstår är hur Tena Arvidsjaur Lillefot tänker när hon hellre lägger en halv miljard på idrott än kultur, japp ni hörde rätt. [- - -] Å ja, jag vet att det här med att sätta kultur och idrott i två vågskålar och jämföra dem med varandra är jävligt barnsligt och gjort, yada yada yada yada, men Reinfeldt och Co hade ju faktiskt på ett enkelt sätt kunnat slippa just det satiriska greppet genom att inte sätta samma jävla idiot på båda ministerposterna. Tack för mig”.

Granskningsnämnden konstaterade att det aktuella inslaget var hämtat från programmet Tankesmedjan och att dess satiriska karaktär framgick i programmet. Enligt nämndens praxis gäller vida ramar för vad som får sägas i ett satirinslag. Uttalandena i det aktuella inslaget var emellertid mycket långtgående och värderande. Inslaget brast därmed enligt nämnden i förhållande till kravet på opartiskhet. Vid en sammantagen bedömning ansåg dock nämnden att bristen inte var så allvarlig att den medförde att inslaget stred mot kravet på opartiskhet.

Inslaget handlade om att stora snömassor på tak kan kosta mycket pengar för den enskilde. I inslaget sades följande.

Snön som ser så vacker ut på hustaken kan komma att ge kostsamma problem när den smälter. Skador på grund av snötrycket ersätts normalt av försäkringsbolagen, men i dag är det bara försäkringsbolaget If som erbjuder ett visst skydd mot smältvatten.

I inslaget intervjuades också en representant från If som berättade vad det kunde kosta för den enskilde om han eller hon saknade en försäkring mot smältvatten.

Enligt granskningsnämnden uppstod ett gynnande av försäkringsbolaget och försäkringen. Nämnden ansåg dock att gynnandet uppvägdes av ett tillräckligt informationsintresse.

Musikhjälpen var ett direktsänt program som sändes dygnet runt i flera dagar. Syftet med programmet var att samla in pengar till välgörande ändamål. I det aktuella inslaget medverkade en representant för ett företag som hade skänkt te som såldes utanför studion. Företrädaren berättade hur mycket pengar försäljningen hade genererat till insamlingen, samt överlämnade en check på 30 000 kronor. Under inslaget lanserade han också en idé om hur företag kunde samarbeta för att ta tillvara mat med passerat bäst före-datum. Sammanlagt nämndes företagets namn fem gånger under inslaget.

Granskningsnämnden konstaterade att det enligt praxis måste finnas ett visst utrymme att presentera företag som bidrar med pengar till välgörenhetsinsamlingar som arrangeras av det sändande företaget. Enligt nämnden gick det att diskutera om inte den fokusering på företaget som uppstod i inslaget var väl omfattande. Mot bakgrund av programmets karaktär och det förhållandet att intervjun med företrädaren för företaget var direktsänd ansåg nämnden dock vid en sammantagen bedömning att fokuseringen inte gick utöver vad som kunde accepteras med hänsyn till informations- och underhållningsintresset.